Sitter just nu och faktiskt bara njuter av ett mjukt stilla regn som sköljer ur den varma luften. Jag har bytt höstkylan mot en veckas ljumna vindar på sydligare breddgrader. Sällan har väl en semester varit så efterlängtad och behövd som denna, men aldrig har den förut känts så dubbel.
Svält, krig och umbäranden är inget nytt under solen, men aldrig har det kommit riktigt så nära som det gjort nu under det senaste året. Jag har människor i min närhet, numera vänner, som flytt för sina liv under de mest fasansfulla förhållanden, på vinst eller förlust. Människor som är så påfallande lika oss själva, om man bara väljer att komma dem nära, så det är ofantligt lätt att sätta sig in i deras situation och dela, i alla fall en bråkdel av deras förluster och lidanden.
Och som en skarp kontrast till detta har jag förmånen att åka på semester. Njuta när andra lider?
Kluvet.
Jag plockar bort det dåliga samvetet. Lägger upp det tillsammans med skulden på hyllan. Det blir ju inte konstruktivt alls annars. Tar tag i tanken och känslan. Väljer att njuta av min återhämtning allra ödmjukast. Hoppas ladda batterierna och komma tillbaka med mer kraft och energi. Ta vara på möjligheten. Hur skulle jag annars kunna hjälpa någon alls?
Nu har regnet lättat...